Astrid Sylwan tar konsten på stort allvar:
– Jag utmanar mig själv genom att 
arbeta med färger jag tycker är svåra

Efter att ha sett en utställning med Per Kirkeby på Moderna Museet bara visste hon att hon skulle bli konstnär för resten av sitt liv. Astrid Sylwan är en helt vanlig tjej, men på samma gång en av de mest framgångsrika och uppmärksammade av de nutida kvinnliga konstnärerna i Stockholm.

BILDSPEL med Astrid Sylwan i sin ateljé i Nacka och offentliga verk.

Själv beskriver hon sig som rastlös och envis som tusan. Vänfast mot sina vänner och ganska privat. Hon lever för sitt måleri och tar sitt arbete på otroligt stort allvar.

 

– Jag har svårt att separera mig från mitt måleri. Jag är också en väldigt stolt mamma. Mina barn och mitt måleri är det viktigaste för mig.

 

Jag möter Astrid i hennes ateljé i Nacka för att ställa mina frågor.

 

Varför blev du konstnär?
– Jag har alltid vetat att jag skulle bli konstnär. Men det var aldrig självklart i min familj, därför försökte jag göra andra saker, som att läsa konstvetenskap och estetik. Min tanke var att jag skulle jobba med något annat och ägna mig åt konsten på fritiden. Men en dag när jag var 19 år gick jag på en utställning av Per Kirkeby på Moderna Museet. Då var det kört. Den utställningen gick rakt in i mig. Den var helt livsavgörande och mitt livs stora uppenbarelse. Jag blev helt förändrad i min syn på konst. Sedan fanns det inget alternativ längre. Där och då visste jag och bestämde mig för att det var konsten jag skulle ägna resten av mitt liv åt.

 

Vad är det roligaste med att vara konstnär?
– Att man får ägna all sin tid åt det man vill. Det är jäkligt svårt och man stöter hela tiden på problem och utmanar sig själv. Så det är inget nöje, men samtidigt ett måste för mig. Det roligaste med att vara konstnär är också att man ser resultatet av det man gör direkt och det är väldigt tillfredsställande att arbeta med utställningar.

 

Hur ser du på Stockholms konstliv?
– Det är både väldigt roligt och lite instängt. Stockholm är en ganska liten stad och det är en liten klick människor som håller på med det här. Alla vet vem alla är. Stockholm är inte tillräckligt stort för att vara befriande. Konstlivet är säkert roligare om man är betraktare än om man är insyltad i det.

 

– Jag kan längta efter en modigare galleriscen där det visas fler konstnärer, som håller på med saker som kanske inte alltid är så kommersiella. Samtidigt kan jag förstå att galleristerna vill få det att gå runt ekonomiskt och därför satsar säkert. Men man längtar väl alltid att det ska bli lite större och lite bättre.

 

– Det som är bra med Stockholms konstliv är att det finns en längtan som är bra. Folk vill visa konst och folk vill se på konst.

 

Vad är det roligaste du gjort i ditt yrkesliv?
– Mina offentliga utsmyckningar. Då får man ta i. Man får ett uppdrag, ett rum, och måste lösa det som en gåta. Då tvingas man att arbeta i nya material, som man inte förstår eller behärskar. Jag försöker alltid tacka ja till den typen av uppdrag för att utmana mig själv.

– Några offentliga arbeten jag gjort är: Rumble and Roam, en utsmyckning i kakel för Bottniabanan, Vessels, en målning på glas för Stockholms sjukhem och Landmarks, en fris för Nacka stadshus.

 

Vad blir du inspirerad av?
– Det mesta. Andra konstnärskap, naturen eller musik. Mina målningar är nästan som dagboksanteckningar. Jag rensar ner alla intryck i mina målningar. De är ett avtryck av vad jag upplevt och var jag är i livet.

 

Vilka är dina favoritfärger?
– Rosa är en. Det är en neutral och vacker färg. Den är inte heller så känslomässigt laddad, utan är befriande historielös. Annars gillar jag en skarp färgskala, starka färgrika färger. Jag tror alla har en färgskala inom sig.

 

Vad är den största utmaningen med att vara konstnär?
– Ensamheten. Man har ingen att hålla i handen och ingen att falla tillbaka på. I sitt konstnärskap är man själv. Det är känslomässigt påfrestande att ha visningar. Jag skulle önska att man kunde ha genrep, så att man skulle kunna förbereda sig lite.


– Jag har vänner och kollegor, som är väldigt viktiga för mig. Men i mitt konstnärskap står jag helt ensam.

 

Hur ser din dag ut?
– Den är väldigt strukturerad. Jag följer mina barn till skolan. Sedan arbetar jag fram till lunch då jag går ut med hundarna. Efter promenaden fortsätter jag att jobba.

 

Har du någon dröm du skulle vilja förverkliga?
– Det har jag, men det vill jag inte berätta. Jag har en lista med fyra punkter som nästan är omöjliga. Förut hade jag en annan lista och där är några saker uppfyllda. Det är jag väldigt glad för.

 

Har du någon konstnär som du beundrar?
Per Kirkeby. Kvinnliga konstnärer jag beundrar är Karin Mamma Andersson. Vilken stjärna hon är. En annan aktuell konstnär är Hilma af Klint. I den samtida konsten tycker jag de intressantaste konstnärerna är kvinnor.

 

Vilken är din viktigaste egenskap som konstnär?
– Envisheten!

 

Tror du att det är någon skillnad på att vara kvinnlig eller manlig konstnär?
– Tyvärr så gör jag det. Som kvinna är man inte uppfostrad med samma självförtroende och att ta plats. Jag känner själv att jag måste ta i lite extra för att ta plats. Det positiva med det är att vi kanske är mer lyhörda och mer ödmjuka i vårt konstnärskap.

 

Vad tycker du om Stockholm som stad?
– Jag älskar Stockholm. Den är vacker och lagom stor. Jag är glad och lycklig över att bo här. Men jag tycker samtidigt att den har blivit lite tråkigare, mer homogen. Jag kan sakna mellanrummen, rivningskontrakten och stökigheten. Södermalm är beviset på att det har försämrats. Allt har blivit så dyrt.

 

Har du något smultronställe i Stockholm?
– Skeppsholmen. Det ligger mitt i staden och så fort man kommer över bron är det härligt lugnt. Där finns Moderna Museet, Östasiatiska och flera caféer. Det är en oas som bjuder på så mycket.

 

Finns det någon person som hjälpt dig speciellt mycket i din karriär?
Björn Springfeldt, chef för Moderna Museet 89-96 bland mycket annat, har betytt väldigt mycket för mig. Han trodde på mig redan i början av min karriär. Han gav mig chansen till en separatutställning på Vikingsbergs konstmuseum. Han har funnits med på hela min resa och varit ett stort stöd och låtit mig utveckla mig som jag vill och trott på mig hela vägen.

 

Vad har varit mest avgörande för dig som konstnär?
– Att komma in på Konstfack Där fick jag tid, 5 år, att gräva i mig och mitt arbete. Dessutom fick man koder och fick lära sig hur saker och ting fungerar. Jag fick också ett oerhört viktigt kontaktnät under den tiden.

 

Vilken politiker skulle du vilja fråga vad?
– Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth skulle jag vilja ruska runt och säga: Förstår du vad du håller på med? Varför förvaltar du inte ditt ämbete bättre?

 

Om du själv var kulturminister, vad skulle du göra då?
– Jag skulle sätta fokus på hur viktigt det är med konst, som ett verktyg att se på livet. Jag skulle fortsätta med gratis inträde på Moderna Museet. Man borde fånga upp dem som inte kan eller vill lägga 120:- på inträde. Då kan man öppna en dörr i någon.

 

– Konst är en viktig katalysator för tankar. Det är inte konstigt att stora företagsledare och framgångsrika människor intresserar sig för konst. Hjärnan är så komplex och konst öppnar upp sinnet och stärker kreativitet och nya tankebanor.

 

– Jag skulle också satsa på svår och jobbig konst, som kostar på känslomässigt.

 

– Det är jätteskrämmande att man ser på konst och kultur som ett företag, att det ska vara lönsamt. Det kommersiella fungerar ju ändå. Det är den fritt tänkande konsten vi måste stötta.

 

Hur tänker du när du målar?
– Jag försöker koppla loss mitt tänkande och gå in i något slags flow. Jag går in i ett arbetstillstånd där jag låter flödet ta över och litar på mina kunskaper, utan att analysera. Analysfasen kommer efteråt.

 

Arbetar du med en tavla åt gången eller flera samtidigt?
– Jag arbetar alltid med flera målningar parallellt. Just nu håller jag på med åtta målningar. Jag betraktar dem varje dag och till slut kommer jag till insikt över vad de behöver.

 

Hur väljer du färger?
– Jag försöker välja färger som är svåra på olika sätt. Ibland bannlyser jag färger för att göra det svårt för mig. Under ett år till exempel förbjöd jag mig själv att använda svart. Jag sätter upp larviga små system för att pressa och utmana mig själv vid användandet av färger.

 

Hur många tavlor gör du om året?
– Under det senaste ett och ett halvt året har jag gjort 14 målningar. Förut var jag mycket mer produktiv. Nu arbetar jag mycket långsammare. Men jag känner mig också mer trygg nu i mitt konstnärskap, än jag gjorde tidigare. Det kan nog också påverka.

 

Finns det något land eller stad du skulle vilja ställa ut i, som du inte ställt ut i än?
– I England eller New York. Det skulle vara roligt! Förut skulle jag ta världen med storm, men det känns inte lika angeläget längre.

 

Hur ser du på det här att sälja din konst? Är det inte svårt att släppa sina målningar?
– Vissa tavlor är nyckelverk, som man egentligen inte vill sälja. Dessa försöker jag behålla. Jag försöker också behålla en målning från varje utställning. Målningarna är en del av mig själv, som jag släpper iväg ut i världen. Oavsett om mina tavlor säljs eller inte så finns de alltid inom mig ändå.

 

Vad gör du härnäst? Var kan man se dina målningar?
Jag arbetar med en utsmyckning för ett bostadsområde i Västerås. Dit kan man åka och titta!


 Text och foto: Marie Ericsson Drotte

 

 

BILDSPEL med Astrid Sylwans senaste utställning ESPERANZA.

PERSONLIGT MED
Astrid Sylwan

 

Utbildningar: Birkagården, Gerlesborgsskolan, Konstfack.

Utställningar i urval: (Se mina kataloger!).

Skulle vilja resa till: Vår skärgårdsö.

Den vackraste tavlan jag sett är: Flickan med pärlörhänget (Vermeer).

Den bästa filmen jag sett är: The Hours! Streep!!!

Sak jag inte kan vara utan: Mina barn. Min man.

Går jag när jag vill koppla av: Ut!

Egenskap jag beundrar hos andra: Ärlighet.

Egenskap jag är glad att jag har: Kärleksfull?

Skulle jag vilja kunna: Piano! Dagligen.